Mitt hjärtas förlorade slag (2005)

Filmverktygen laddas…

RegiJacques Audiard
ManusTonino Benacquista, Jacques Audiard
MedverkandeMélanie Laurent, Anton Yakovlev, Emmanuelle Devos, Aure Atika, Linh Dan Pham, Gilles Cohen, Jonathan Zaccaï, Niels Arestrup, Romain Duris
GenreKriminal / Drama
SkribentMonica Rolfner
Betyg(3)
PubliceradTorsdag 12 januari 2006

Vujers recension

Tom är en 28-årig kille i den kriminella utkanten av franska fastighetsbranschen. Hans nu avlidna mamma var pianist och av en slump träffar han hennes fd agent som föreslår att Tom ska provspela för honom. Drömmar från förr om att bli konsertpianist kommer upp till ytan. Alltså tar han lektioner. Av en kinesisk tjej som inte kan ett ord franska och deras kommunikation via pianot blir filmens feelgood! Sen att Tom är för gammal för att någonsin kunna bli konsertpianist är något jag helst vill glömma, därför att vad är i så fall poängen? Spela på fritiden kan väl vem som helst göra? Pappan och ”kollegorna” tjatar om att Tom, på grund av pianospelandet, glömmer viktiga affärer, och pappan ger honom i uppdrag att se till att få pengar tillbaka av en elak ryss. Annars får Tom vara ifred och jag känner inte att det skulle kosta honom knäskålarna att hoppa av. Det ligger egentligen ingen konflikt i Toms våldsamma vardag och pianospelandet. Han blir självklart en bättre och finare människa (med en trevligare kvinnosyn!) genom sitt musikintresse. Det blir alla. Alltid. På film. Nästan. Såg just undantaget som bekräftar den regeln i The great ecstasy of Robert Carmichael.

Mitt hjärtas förlorade slag är en fransk remake av James Tobacks Paranoia (Fingers) från 1978. Där med en då tämligen ung Harvey Keitel i huvudrollen. Jag läser att Toback hade en enda invändning mot Jacques Audiards version av hans gamla film. Beslutet Tom tar i näst sista scenen är ändrat, vilket Toback tyckte var fel. Det tycker jag också. Det är däremot ingens fel att jag inte är bekant med Toms verklighet, som jag är med t ex maffian i New York, via Gudfadern och den här filmens förlaga bland många andra. Det är intressant att se en helt ny miljö. Men en okänd värld som ett eget universum, med egna regler, fungerar ofta lite bättre om man i alla fall uppfattar en omvärld, en normalitet, som står i kontrast till denna skruvade vardag – den franska skumrasksidan av fastighetsbranschen där man hotar, misshandlar och sätter eld på kök. Eller där man häller ut stora säckar fulla med råttor i hus för att bli av med hyresgäster och sen kan köpa huset billigare. Den kunde ha behövt kontraster.

Det finns några saker som gör att jag engagerar mig i hur det ska gå för en huvudperson. Att han/hon går att förstå. Att han/hon ibland tvingas göra saker han/hon inte vill, för att nå sitt mål, dvs offra något. Beslut får konsekvenser, leder till än högre hinder och svårare utmaningar. Det sista gäller inte Tom. Regissören vill få mig att tro att Tom måste välja liv. Det måste han inte. På frågan om vad som händer om Tom väljer pianot är svaret: ingenting särskilt. Utom inuti honom förstås, vilket är lite väl tunt gestaltat. Vad händer om han inte väljer pianot? Han fortsätter kanske som förut. Och det är därför hans historia inte riktigt berör mig. Ska det vara på liv och död så ska det. Ändå ger jag Mitt hjärtas förlorade slag en trea, för den är sevärd och intressant på andra sätt. Romain Duris i huvudrollen går bra att titta på en lång stund. Han tillhör den sortens skådespelare som inte behöver säga något för att man ska förstå vad som försiggår inom honom. Att det inte riktigt fungerar med huvudkonflikten/livsvalet är en manusfråga.

Denna recension publicerades första gången i samband med dess visning på Stockholms Filmfestival.


Text återställd från Vujers arkivkopia. Ursprungliga kommentarsfunktioner ingår inte i den här arbetskopian.

Till filmregistret

Fortsätt med filmen

Hitta aktuell visning hos Vodeville eller Bioguiden.

Mer av samma regissör