Vujers recension
I oktober 1963 turnerade Beatles i Sverige en vecka i metropoler som Karlstad och Borås. Rolling Stones dröjde till den 31 mars 1965 innan de spelade i vårt land för första gången, nämligen i Göteborg (en tradition som fortsatt) i Mässhallen, två spelningar tillsammans med bland andra Tages (i mina öron ett bra mycket bättre band än Rolling Stones, men det är en annan historisk sanning) och ett par danska förband. Dagen efter gav de en dubbelkonsert (man gjorde det på den tiden - i Hamburg för 45 år sen brukade Beatles spela fem, sex gånger per kväll...) i Kungl. Tennishallen i Stockholm tillsammans med svenska Merrymen som ersatte Tages. Kritikerna klagade mest på deras utseende, kläder och hur jävligt de lät.
Redan i juni samma år återvände Stenarna för två, skulle det visa sig, fiaskoartade konserter på Baltiska Hallen i Malmö. Britt Wadner på den lilla fiskebåt som utgjorde Radio Syd (vars piratsändningar på internationellt vatten i slutändan ledde till att Sveriges Radio började sända "melodiradio", som det hette i många år) hade lockat hit dem, men de var stationerade i Vedbæk andra sidan sundet. Tisdagen den 29 juni spelade de två gånger inför ett knappt halvfullt Baltiskan (blott 1.000 av 6.000 biljetter per konsert hade sålts, så antagligen dumpade man biljtter på skolor och fritidsgårdar i panik), och konserterna tycks ha varat mindre än en halvtimme vardera. Förband var bland andra malmöitiska Namelosers, Sveriges skramligaste 60-talsband (köp för fan Searchin' for shakes: Swedish Beat 1965-68, med massor av guldkorn från kända och okända band, bland annat två låtar med Namelosers som mycket riktigt förlorade sitt urspungsnamn då det redan var upptaget), än idag kända över hela popvärlden för sina killerversioner av Land of a 1000 dances (den är med på skivan ovan) och New Orleans (som inte finns med på CD:n men som du kan ladda hem gratis genom att klicka på låttiteln, vilket rekommenderas utav bara helvete).
Efter rockgalan inträffade det sensationella att röjartrion Brian Jones, Keith Richards och Mick Jagger vare sig åkte hem till Britt Wadners villa i Lund (där de numera bodde) eller hotellet i Danmark (som traderövarna Bill Wyman och Charlie Watts), utan till Fersens Väg 4 i Malmö där syskonen Ingela och Ola Ström bodde med sina föräldrar, de senare dock bortresta. Ola var Sveriges sötaste popstjärna (åtminstone om du frågar honom själv) 1965, men Gonks dansade bara en sommar. Redan året därpå var de bortglömda, och Olas fick åter nöja sig med att drömma om unga tjejer ända tills han drog igång enastående gubbsjuka barnprogrammet Solstollar (vilken kanal skulle bara våga visa ett dylikt program i dessa dagar?) ett 20-tal år senare. I vilket fall som helst blev det efterfest hos syskonen Ström, och bland gästerna märktes Johannes Brost, nyligen återkommen från ett par års "förvisning" i Osby i norra Skåne på grund av hans småkriminella aktiviteter i Malmö, samt medlemmarna i Gonks och Namelosers. Men, som Tommy Hansson i nyligen återuppstånna Namelosers säger, Keith Richards och Mick Jagger försvann rätt snabbt in i var sitt sovrum med var sin "vackra svenska flicka". Kvar blev Brian Jones, som vid den här tiden fortfarande var ett nummer större än Mick Jagger, nånting som skulle leda till många konflikter dem emellan de exakt fyra år Brian hade kvar i livet.
Rolling like a stone är dock inte en dokumentär om Rolling Stones, utan om de människor om var med på denna efterfest. Skälet härtill är den super-8-film från festen som nyligen kom dokumentärfilmarna Magnus Gertten och Stefan Berg (Blådårar, Far till staden) till kännedom. Som de nyfikna personer de är insåg de att här finns, inte bara en, utan många historier att berätta. Mest berättar den självgode Ola Ström, lika patetiskt självförhärligande (utan ett uns självironi) som vanligt, Tommy Hansson och Mona Ovendahl, flygvärdinna. Vem? Jo, Mona råkade gå förbi Fersens Väg 4 när hon blev uppkallad till festen. Konserterna med Rolling Stones hade hon inte visat nåt intresse för, däremot uppstod visst tycke henne och Brian Jones emellan. Nu hade hon nyligen haft en liten dispyt med sin pojkvän och viste inte riktigt var hon stod. Att Brian var betuttad i henne stod dock helt klart, och han ville ha henne med hem till London. Nu blev det aldrig så, men Brian, som blev far redan vid 16 års ålder och på grund av sitt vilda leverne skickades i exil "till Skandinavien" (oklart var - nån som vet?) redan i slutet av 50-talet, fick i alla fall uppleva kärleken med en svensk tjej (Anna Wohlin) innan han mördades den 2 juli 1969 (se Stoned). Han och Mona förblev vänner under dessa år.
Nyfiket smyger sig Gertten och Berg på desa människor, och antagligen har de valt ut Mona, Tommy och Ola för att de minns bäst, har mest att säga och uttrycker det väl. För att få ihop en 65 minuter lång dokumentär lär de dock först ha intervjuat i princip alla som var där (och som var villiga att ställa upp - och som minns vad de hade för sig denna natt...), så det krävs ju rätt handlag för att denna dokumentär ska bli intressant. Och detta handlag vet vi ju sen tidigare dokumentärer att de har, och jag vet inte hur det kommer sig att flera av Sveriges bästa dokumentärfilmare kommer från Malmö (vi har ju Magnus bror Fredrik också, samt exempelvis Tarik Saleh och Erik Gandini) - kanske har de samma guru? I alla fall har de en förmåga att få folk att slappna av och berätta nåt intressant, som om kameran inte fanns där. De har tålamodet - och modet - att lyssna på folk och att ställa de rätta frågorna. Men framför allt låter de folk prata, prata, prata, vilket måste kräva en hel del redigering och kasserad film...
Rolling like a stone är en helt underbar liten pärla till dokumentär som förtjänar rejält överbetyg - detta sagt av en som aldrig gillat Rolling Stones, möjligen undantaget första LP:n som bestod av idel covers. Nä, lyssna på Blues Inc. i stället, bandet Mick Jagger med flera var medlemmar i innan de bildade Rolling Stones! DVD:n innehåller för övrigt två korta filmsnuttar från bland andra legendariska Klubb Bongo i Malmö.
