Vujers recension
Det organiserade pingvingänget i Madagaskar visste vad de höll på med. De förstod att sätta sin söthet i tjänst för sina mer oärliga motiv. Det är samma förföriskhet hos de små gynnarna som leder regissör Luc Jacquet i Pingvinresan att tillskriva pingvinmödrar sorg inför en förlorad unge när (som Jacquet själv påpekar i en utomfilmisk intervju) 90 procent av dem i själva verket inte bryr sig ett dugg. Vi talar här med andra ord antropomorfism så det står härliga till: "Petishism" för att använda teoretikern Anne Friedbergs vitsiga term.
I USA har den kristna högern tagit Pingvinresan till sitt hjärta som bevis för den monogama heterosexualitetens "naturliga" överlägsenhet. Vilket naturligtvis är helt absurt. Pingvinresan är ungefär lika autentiskt dokumentär som Disney. Den har ofta jämförts med Flyttfåglar men har mer gemensamt med semidokumentär djurfiktion som exempelvis den likaledes franska Björnen och Jonathan Livingston Seagull. Den förstnämnda vann på sin tilltro till bildernas kraft och kände sig aldrig tvungen att via språk och sockrad dialog berätta vad åskådaren ska känna. Detsamma kan inte sägas om Pingvinresan. Visst är hela eskapaden en bedrift som rönt en del fantastiska bilder, men det är svårt att till fullo ta dem på allvar när de ständigt måste kommenteras av Gösta Ekmans sagofarbrorsröst och ett musikspår av Emilie Simon som låter som en dagisversion av Stina Nordenstam. "Kommentera" är förresten vilseledande. I Peter Dalles omarbetade manus dramatiseras nämligen skeendena i "vi"-form. Logiken är densamma som när den smått rubbade och extremt fåfänga Timothy Treadwell i Werner Herzogs Grizzly man står och kammar håret framför kameran men ändå inte ser det minsta problem att inkludera sig själv när han talar om björnbestarna som ett "vi". Effekten är minst sagt paradoxal.
Via Hollywood har vi blivit så vana vid förmänsklingsmanövrar att det är förlåtligt om vi tror att vi faktiskt kommunicerar med hunden när den lägger huvudet på sned på det där lite Lassie-kluriga viset. Man kan anta att mycket av detta är en sorts projicerad kompensation som bottnar i att de väcker så starka känslor i oss att tanken på att de själva inte skulle ha några känslor och därför inte kan besvara våra är alltför svindlande. Filmen är ett ypperligt instrument att åtgärda denna asymmetri och djuren å sin sida kan betraktas som eldprovet för den mest filmiska av metoder; montage. Placera ett likgiltigt djuransikte intill lämplig bild och vips ser det ut som om Rufsen reagerar på den med ett rikt inre känslo- och tankeliv. Lyckligtvis ger sig inte Pingvinresan in på de mer extrema formerna av djurexpressionism. För detta vore det nödvändigt att gå in på individnivå, och här är det mest kollektivet som står i fokus. De stunder då kameran ägnar sig åt enskilda pingviner så är det mer åt deras estetiska utformning än deras plats i dramat; deras mönster, pälsar, näbbarnas smärthet. Jag hade önskat lite mer av denna nästan abstrakta och taktila skönhet än den sociala harmoni som Pingvinresan jobbar så hårt för att framhäva.