Vujers recension
Om man uppskattar Pedro Almodóvars skruvade filmer är 41-årige Ramón Salazar Hoogers Piedras guld värd. Här bjuds man på en brokig skara av de sedvanliga karaktärerna som blivit nämnde Almodóvars specialitet, och om man inte visste bättre kunde man förledas att tro att majoriteten av Madrids befolkning är antingen horor, bögar, knarkare, galningar, aristokrater, fascister och/eller läbbor.
Det är ju detta klientel som jämt figurerar i Almodóvars filmer, så när den tolv år yngre Ramón Salazar kommer med sin debutfilm som regissör, är det tydligt att han inte mäktat med att lägga ifrån sig oket efter sin mer berömda landsman. I stället går han i hans fotspår och spelar upp en typisk historia om fem olika kvinnor, och som oberoende av varandra alla har sina problem med karlar.
Eller snarare brist på karlar. Vettiga sådana. Att de själva är knarkare, före detta horor, shoppinggalna lyxhustrur som också är butiksråttor eller är neurotiska i största allmänhet hindrar inte dessa fem damer att ställa höga krav på sina eventuella tillkommande. Lyxhustrun Isabel köper ständigt för små skor i den skoaffär där knarkaren Leira jobbar, så hon måste gå till en fotspecialist, som frågar om hon vill att han ska ge henne en orgasm.
Leira har lämnat sin familj för fem år sen, och blir nu själv övergiven av sin likaledes knarkande kille, som upptäckt att han är bög. Hon har inte sett sin familj på fem år, och den består av taxichauffören Maricarmen, som envisas med att köra i tofflor. Hennes man dog efter bara ett års förhållande, så nu står hon där med hans två barn, varav den unga styvdottern också fastnat i det berömda knarkträsket. Hon hatar sin styvmor och tycker att hon bestulit henne på sitt fadersarv.
Adela är en avdankad gammal hora, numera mama-san för en bordell i stans utkanter. Hon ljuger för en uppvaktande herre, Leonardo, om att hon är så jävla slängd i tango, och att karlarna stod i kö nere i Argentina för att få dansa med henne. I själva verket har hon knappt varit utanför Madrid. Leonardo i sin tur är gift med Isabel. Adelas dotter Anita är utvecklingsstörd, och gillar att kolla på flygplan, men vågar inte ens gå över gatan.
Så småningom korsas dessa fem kvinnors vägar, men då har det gått mer än två timmar, och man bryr sig egentligen inte så mycket hur det går för dem. Filmen är ofta högtravande, som när Adela säger till Leonardo: "Tack för att du lärde mig ljudet av skosulor mot golvet i tango", eller när Leira säger "Lissabon är ett lustigt ställe. Här har jag minnen av saker jag inte har upplevt". Slutet känns också väldigt tillrättalagt.