Vujers recension
"Slaget träffade högt upp på höger kindben. Det var precis det han avsett när han vred huvudet några centimeter snett uppåt just som farsan slog." Så inleds Jan Guillous Ondskan från 1981. Över två miljoner svenskar har läst boken och tusentals har sett teateruppsättningen på Dramaten i Stockholm. Nu har berättelsen äntligen blivit film.
Huvudpersonen är Erik Ponti (Andreas Wilson), som i flera år blivit systematiskt misshandlad av sin styvfar. Behandlingen har gjort Erik våldsam och hans aggressivitet leder till slut till att han relegeras från den skola där han går. Istället hamnar han på internatskolan Stjärnsberg och träffar sin första riktiga vän, Pierre Tangui (Henrik Lundström).
Men på Stjärnsberg tillämpar man "kamratuppfostran" och Erik får snabbt utstå peppisar, ettstygnsslag, straffarbete, permissionsförbud och utmaningar till rutan. Ju mer han protesterar och sätter sig upp mot sina plågoandar, desto strängare blir påföljderna. Själv står han ut och ger igen, men när andra får ta straff i hans ställe börjar han resignera.
Det är lika ofrånkomligt som problematiskt att jämföra en filmatisering med sitt original. Går man till en filmvisning och förväntar sig att få se den bild av berättelsen som växt fram inom en när man själv läst boken, så kommer man nästan garanterat att bli besviken. Filmen Ondskan är på många sätt olik boken, både vad gäller detaljer i berättelsen (till exempel att Erik i boken har en bror) och vad gäller betoning. Boken lägger större vikt vid upptrappningen av aggressionerna (i bokens matsal luktar det skit mycket längre än i filmens) och systematiken i misshandeln (filmen visar oss egentligen bara exempel) medan filmen delvis ger en mer idealiserad bild av hjälten, Erik Ponti (som känns betydligt tuffare i boken).
Om man ser på Ondskan relativt fristående från boken så är den, trots det kanske bitvis stela skådespelet, en av de bättre svenska filmerna i år. Andreas Wilsons gestaltning av Erik Ponti är riktigt lyckad och de snyggt regisserade slagsmålen är talande utan att vältra sig i blod och visuellt våld. Men den största styrkan är nog den gripande berättelsen som sådan.