Vujers recension
Måndag morgon av georgiern Otar Iosseliani är ingen skrattfest kanske, men den har en del komiska höjdpunkter. Vincent tar varje dag bussen till den skitiga fabriken från hålan i Frankrike han bebor, en tur där man inte får röka (ha-ha, som om några fransmän någonsin brytt sig det minsta lilla om rökförbud...). Så alla jobbarna njuter av en nytänd cigarett så fort de lämnar bussen, och alla 20 metrarna ända fram till fabriksporten, där de släcker den igen. Plågad av en surkärring till hustru och två elaka skitungar, som i bästa fall ignorerar honom, vill Vincent inget annat än koppla av efter jobbet och måla, hans stora passion i livet. Men det blir det inte så mycket av numera.
En dag stannar inte Vincent till vid fabriksporten, utan han fortsätter förbi den, och njuter verkligen av varenda bloss av ciggen längs vägen. Han bestämmer sig för att besöka sin farsa som tycks döende - syskonen planerar redan för uppdelningen av arvet - men piggnar raskt till vid sonens besök - och han uppmanar honom att besöka Venedig och där hälsa på hans gamle vän Enzo di Martino, en gammal adelsman. Sagt och gjort, Vincent drar vidare och blir både rånad och ficktjuvad innan han träffar på den gamle skitgubben, en utfattig nobilitet (spelad av regissören själv) som sett sina bästa dar. Dennes mottagande är bisarrt och ett stycke stor komik: han startar en bandspelare med fin pianomusik, sätter sig själv bakom pianot och låtsas spela när Vincent träder in. Som om inte detta var fräckt nog, spelar han även upp en enorm applådåska efteråt och går ut på balkongen och låtsas ta emot folkets jubel. Nästan ännu roligare är Vincents totala ointresse för det skedda.
I Venedig traffar Vincent sin like, Carlo, och de får en trevlig tid tillsammans innan Vincent så återvänder till byn, en håla full av byoriginal, som brevbäraren som tjuvläser allas post, och prällen som kollar in nakna damer. Lite sexistiskt och gubbsjukt ibland kanske, men det hela är gjort med en genuin känsla för småfolks egenheter, och med en stor portion charm och en rejäl nypa humor. Iosseliani kan sin Jaques Tati, det är ingen tvekan om den saken, så gillar du Fest i byn eller Min onkel gillar du nog Måndag morgon. Jacques Bidou i huvudrollen är i Frankrike en välkänd filmproducent, och begick i och med Måndag morgon skådespelardebut, och det med den äran. Filmen fick en Silverbjörn i Berlin 2002 för bästa regi. Iosseliani fick dessutom ett specialpris för "en professionell och elegant skildring av absurdismen och tristessen i vardagslivet". Se där! Ett pris för väl skildrad tristess!