Kolya (1996)

Filmverktygen laddas…

1996 · Drama / Familjefilm

RegiJan Sverák
ManusZdenek Sverák
MedverkandeZdenek Sverák, Andrei Chalimon, Libuse Safránková, Ondrej Vetchý, Stella Zázvorková, Ladislav Smoljak, Irina Livanova
GenreDrama / Familjefilm
Biopremiär1997-02-28
Videopremiär1997-10-15
Dvdpremiär2006-03-22
SkribentJohan Lindqvist
Betyg(3) Bra
PubliceradTisdag 21 mars 2006

Vujers recension

Vujers betyg · (3) Bra

En Oscar för bästa utländska film föll i händerna på far och son Sverák 1997 för denna finstämda film om föräldraskap. Sonen Jan producerade och regisserade och pappa Zdenek skrev manus, samt spelade huvudrollen. När jag såg den på video för snart tio år sedan minns jag att jag trodde priset hade förärats den gulliga titelrollsungen snarare än filmen i sig, eftersom Kolya onekligen är en film som vinner mycket på en så gullig barnskådis. Men när jag nu ser om den inser jag att den har en hel del andra ljuspunkter också.

Zdenek Sverák spelar kyrkomusikern Louka som i 80-talets Prag lever ett väldigt utpräglat ungkarlsliv, trots att han redan passerat 50-strecket med viss marginal. Tidigt i filmen etableras hans fryntliga relation till kvinnor genom en tafs på baken på sångerskan mitt under hennes sång under pågående gudstjänst. Regissör Sverák återkommer till denna plats och leker med denna presentation några gånger senare i filmen. Flertalet kvinnor, men ingen som han fastnar vid. Denna inställning gör honom inte tveksam till att ingå ett skenäktenskap med en yngre rysk kvinna för att hjälpa henne att få stanna i landet. Men när hon kort därpå försvinner från staden och hennes mamma dessutom avlider, får Louka ensam ta hand om hennes femårige son Kolya (smeknamn för Nikolay/Nikolaj, red. anm.). Något som minst sagt förändrar hans vardag ganska radikalt.

Kolya är en vacker och väldigt mjuk film. Vladimír Smutnýs foto påminner en del om Sven Nykvists i avståndet till karaktärerna och de ljusa interiörerna. Och även om filmen utspelar sig i en ganska tumultartad tid – kort innan Berlinmurens fall – och vid sidan av ramhandlingen skildrar väldigt sorgliga människoöden, ger detta blida skimmer filmen en sagoprägel som nästan ror ända hem. Nästan är ordet, eftersom Sverák tyvärr går på upptrampade stigar lite väl ofta. Efter att Kolya placerats i Loukas liv råder det inga tvivel om vart filmen bär hän. Tämligen snabbt försvinner Loukas bittra antagonism, hans lättsamma leverne och hans frihet att göra som han vill. Nog för att den lilla gossen är söt, men jag köper inte helt och hållet att Louka accepterar sin nya situation helt förbehållslöst.

Jag instämmer i de flesta vitsord om filmen som Atlantic prytt omslaget med – ”går raka vägen till hjärtat” och ”man blir gripen och rörd”. Kolya är en film, som i dess andra hälft, är svår att känslomässigt värja sig emot. Filmen skulle även kunna sägas anspela på det europeisk-statliga uppluckrandet under tidigt 90-tal – där Loukas omdaning får beteckna just den nya tidens möjligheter till förändring. Hade dock herrar Sverák lyckats förankra denna utveckling något tydligare i Loukas karaktär och inte låta honom handfallet stå och se på medan allt förändras, hade filmen känts lite mer naturlig. Kanske är jag nu för kritisk. Kanske ska man istället se Kolya för den grundläggande känslomässigt starka far- och son-historien och förtjusas i dess enkla budskap att män också kan axla föräldraskapet. Även i vårt ”jämställda” samhälle är detta ett budskap som förtjänar att repeteras. Tyvärr behövs det visst påpekas gång på gång.


Text återställd från Vujers arkivkopia. Ursprungliga kommentarsfunktioner ingår inte i den här arbetskopian.

Till filmregistret

Fortsätt med filmen

Hitta aktuell visning hos Vodeville eller Bioguiden.