Kärleken checkar in (2002)

Filmverktygen laddas…

2002 · Komedi

RegiWayne Wang
ManusKevin Wade
MedverkandeJennifer Lopez, Ralph Fiennes, Natasha Richardson, Stanley Tucci, Tyler Posey, Frances Conroy, Chris Eigeman, Bob Hoskins
GenreKomedi
Biopremiär2003-04-25
Videopremiär2003-09-10
Dvdpremiär2003-09-10
SkribentJörg Ausfelt
Betyg(2) Godkänd
PubliceradTisdag 9 september 2003

Vujers recension

Vujers betyg · (2) Godkänd

Ska man uthärda ännu en romantisk komedi där man, redan innan man lagt videofilmen i position och tryckt på Start, kan gissa sig till utgången - att Jennifer Lopez får både prinsen (Ralph Fiennes) och halva kungadömet (det där chefsjobbet hon suktar efter) - måste den innehålla en hel del komik och/eller himlastormande romantik. Det gör denna inte.

Faktum är, att det inte gnistrar speciellt mellan städerskan Marisa Ventura och politikern Chris Marshall, tvärtom gör hon allt för att gömma sig för honom, medan han mest står och glor, hela tiden något glansig i ögonen. Lopez är ju städerskan på lyxhotellet intill Central Park på övre Manhattan som aspirerar på en högre befattning, men när en sådan blir ledig och man annonserar att man tänker rekrytera internt, vågar hon inte skicka in ansökan, då hennes mors ord om att en "skomakare ska bliva vid sin läst" klingar i hennes öron.

Marisa städar i rummet där en societetsdam, Caroline Lane (härligt bitchiga Natasha Richardson), bor. Mot bättre vetande lockas hon av sin arbetskamrat att prova Carolines dyra designerkläder, och just då råkar eftertraktade ungkarlen och senatorn in spe, Chris Marshall, kliva in i rummet. Missförstånd uppstår, och Marisa kan inte låta bli att skoja och låtsas som om hon verkligen är Caroline Lane. Så de går ut med hans hund och hennes åttaårige son, Ty (Ty Posey från Collateral damage), som gillar Simon & Garfunkel (trovärdigt...) och som är med i filmen för att han ska kunna säga en del självklara sanningar och plattityder på barns vis, och för att han är en gullig liten självgod ungjävel till goddagpilt. Sånt älskar man ju i Hollywood.

Givetvis uppstår det så småningom amour, men vägen dit är lång, och följer sedvanliga klichéer om den fattiga Askungen från the projects som möter den rike, snygge (fast han är republikan...) politikern som är på allas läppar just nu. Hon, som kommer från "verkligheten" (The Bronx) har minsann en hel del att lära herr politikern om hur "vanligt folk" har det. Och han lyssnar. Men någon stans längs vägen blir det fnurra på trån, och då kommer förstås den lillgamla skitungen Ty till de dumma vuxnas undsättning, och vips var den sagan slut.

Filmen vill så gärna vara Pretty woman, men når denna bara till knäna. Och soundtracket, som var så fräscht i Pretty woman, är tämligen neutralt och nollställt, för att inte säga tråkigt, med en rad utslätade 1970- och 80-talslåtar, samt en enda bra låt av Simon & Garfunkel. Och Bob Hoskins sen! Vilket enormt slöseri att ha en så gedigen skådespelare i rollen som butlern Lionel Bloch! Det är snudd på rött kort direkt.


Text återställd från Vujers arkivkopia. Ursprungliga kommentarsfunktioner ingår inte i den här arbetskopian.

Till filmregistret

Fortsätt med filmen

Hitta aktuell visning hos Vodeville eller Bioguiden.