Vujers recension
Så var det återigen dags att möta de tre vännerna Harry, Ron och Hermione, och vid det här laget är det nog få som inte känner till J.K. Rowlings världsberömda karaktär Harry Potter, den föräldralösa pojken som får reda på att han är en trollkarl. I Hemligheternas Kammare, eller Chamber of Secrets, som originaltiteln är, har Chris Columbus tagit sig an den andra boken i serien.Harry Potters ställning hos sin farbror Vernon och faster Petunia, med den odräglige sonen Dudley, har knappast förbättrats något. Harry har visserligen fått ett eget rum nu, och slipper sova i skrubben under trappan, men nu när han blivit en del av den magiska världen föraktas han ännu mer av sina korkade släktingar. Inte för att det rör Harry i ryggen speciellt mycket, då tanken på att återvända till Hogwarts ger honom kraft att stå ut.
Redan i filmens inledning får vi stifta en ny bekantskap i husalven Dobbie, en liten förtryckt varelse som kommit för att varna Harry. Onda planer smids, som hotar allas vår trollkarls liv. Dobbie vill få Harry att stanna kvar i London hos sina odrägliga släktingar. Detta vägrar han givetvis, och snart ska han finna sig i ännu ett äventyr.
Dock går detta i maklig takt, precis som i boken. Historien är snarare en deckargåta än ett äventyr, då lite mer av detta erbjöds i den förra filmen. Visst bjuds det även i denna film roliga karaktärer, speciellt den fåfänge Gilroy Lockhart och den genomonde Lucius Malfoy, far till Harrys, Rons och Hermiones ärkemobbare Lucius. Dessa blåser liv i en annars ganska långsam historia.
När man läser boken skapar man sig egna förväntningar och bygger upp stämningen i huvudet, medan filmen istället försöker göra det åt en. Det är en fröjd att se hur välgjord skolmiljön är, och specialeffekterna som på alla sätt och vis överglänser det hemska trollet (hemskt på ett visst sätt, om ni förstår vad jag menar) i den första filmen. Själv kan jag se det här som en bra bit på vägen, av vad jag ser Harrys upptäckande av sig själv, av vem han egentligen är.
Det gamla tjatet om ”boken är bättre” gäller även i det här fallet. Fyran är väldigt svag, på gränsen till en trea, men att jämföra filmen med den enligt mig fantastiska boken är som att jämföra äpplen och päron.