Vujers recension
Redan utnämnd som årets svenska filmhopp i många kritiker-prognoser - Farväl Falkenberg har på kort tid axlat stora förväntningar som det vore förargligt att hörsamma för mycket. Jesper Ganslandts halvdokumentära spelfilm om hans väl sammansvetsade kompiskvintett är förvisso en av årets minst genrebundna och minst stereotypiska produktioner som vi lär få se på bio. Men för en van filmfestivalbesökare känns mycket igen. Intrigen är av den icke-existerande sorten, så även skådespeleriet. Men det är heller inte vad filmen går ut på. Ganslandt skildrar sin egen hemkomst till västkuststaden där livet tycks ligga i träda. Hans forna vänner närmar sig trettiostrecket, men fortsätter att göra det dom alltid gjort – nakenbada i bäckar och hav, gå på kasino, spela Super Mario Kart och konsekvent reflektera över valfrihetens tunga tvång. Vad är det egentligen man ska hitta på för att inte fastna på sofflocket eller på lokala puben likt pappsen? Och vad är det som säger att man behöver bli annorlunda? Farväl Falkenberg är en film om slacker-mentaliteten som kollektiv – att vaket reflektera och praktiskt sova, att skjuta upp vuxendomen, ansvar och de mer seriösa valen, men att samtidigt också frukta ett oundvikligt ställningstagande. Kort och gott – en film många kan identifiera sig med.
Formmässigt är Ganslandts film väldigt harmonisk och idyllisk. Den påminner inte så lite om Ruben Östlunds Gitarrmongot, men med en mer tilltagen stillsamhet närmast kalkerad utifrån David Gordon Greens filmer. Den länge oidentifierbara berättarrösten iakttar och funderar, betraktar och resonerar, och fungerar mycket som ett meditativt soundtrack ihop med Erik Enockssons anspråkslösa gitarrkomp och pianoklink. Det är stämningsfullt till den grad att det nästan känns som man själv ligger i gräset och spanar in de vackra hästarna. Fredrik Wenzels fotografi, specifikt i vad jag vill kalla nästan-slutscenen, är dessutom bland det vackraste jag sett i år. Men, och det får bli ett ganska stort men, Farväl Falkenberg är en film som satsar så stenhårt på att våga visa sina pretentioner att den ofta snubblar på en viss innehållslöshet. Jag kommer mer än en gång på mig med att fundera huruvida Ganslandt & Co verkligen är så filosofiskt reflekterande som de framställer sig, eller om det bara handlar om att komma i god dager med de tjejer som inte fanns med när de växte upp. Inte för att det behöver gå stick i stäv – skildringen av uppsluppen maskulinitet är faktiskt både intim och hoppingivande. Men grubblerierna är ändock av det slag som avverkas år efter år i ett hundratal tältläger vid sjön Hulingen. "På nåt sätt känns inte det här speciellt nytt" fyller berättarrösten i mitt resonemang.
Kanske är jag för hård mot en film som faktiskt håller sig borta från förutsägbarheter och klichéer (bortsett från taget ur amerikansk independentfilm från millennieskiftet). Utöver den framtidshopplösa generationsskildringen kommer Farväl Falkenberg även att vara tidstypiskt minnesvärd för dess iakttagelser av kommunikationsbrist och ordlöshet. Hur det till exempel kan se ut när en son kommer hem till sin mor, roffar åt sig en del grejer från varje rum och sedan lämnar huset utan att ens ge henne en kram. Eller hur bacon kan användas som mothugg i en konversation. Jesper Ganslandts film föräras en stark trea av mig – precis som hos Ruben Östlund säger Farväl Falkenberg en hel del och låter även åskådaren tänka själv en del. Och precis som i Gitarrmongot är avslutningen oerhört galant – en värdig utandning efter en rejäl insup svensk bygderomantik.