Vujers recension
Alla har vi dem. Det är inte alltid vi erkänner det men visst finns de där, under ytan. Jag syftar på fördomar. Vi gömmer oss ständigt bakom dem, använder oss av dem för att förklara det som är okänt och kanske verkar lite skrämmande. Vissa säger att svarta människor är födda till brottslingar, andra är övertygade om att vita är mesiga veklingar vars enda hobby är att smutta kaffe latte. Det finns antagligen ingen person som är fördomsfri. Det är synd att vi har förutfattade meningar för om vi inte skulle döma folk efter hudfärg eller klädstil så är jag övertygad om att världen skulle vara en trevligare plats. En annan som är övertygad om detsamma är manusförfattaren till Oscarsbelönade Million Dollar Baby, den kanadensiske regissören Paul Haggis som på grund av detta nu ger oss filmen Crash.
"Det är känslan av beröring" konstaterar Don Cheadles karaktär Graham som öppningsreplik i Crash. Han menar att man i Los Angeles, till skillnad från i andra städer, inte stöter i folk på stan. Att invånarna saknar beröringen så mycket att de krashar in i varandra för att få känna någonting. Det är en intressant replik med tanke på att filmen kretsar runt just en krasch. Vi får uppleva krascher som känslomässiga sammanstötningar, som resultat av de bilkrascher som flätar samman och förändrar huvudpersonernas liv. Crash utspelar sig under två dagar i ett Los Angeles där en invandrare skulle bli skjuten på stubben om han skulle säga emot en polis, ett Los Angeles där färgen på din hud kan vara din största fördel eller nackdel. Filmen följer ett tiotal personer som alla, på ett eller annat sätt, påverkas av den rasism som finns både runtomkring och inom dem. Tyvärr verkar inte regissören Paul Haggis brytt sig så mycket om tidsbegränsningarna utan har kastat in en rejäl samling karaktärer som alla följs lika intensivt.
Här finns en förmögen åklagare (Brendan Fraser) och hans bortskämda fru (Sandra Bullock), en mexikansk låssmed på väg att byta samhällsklass, två svarta biltjuvar som känner sig nertryckta av vita, en persisk butiksägare som får nog av att ständigt trakasseras, en utredare (Don Cheadle) som delar säng med sin arbetskamrat (Jennifer Esposito), en rasistisk polis (Matt Dillon) med en sjuk gammal pappa och en yngre kollega som inte delar hans syn på svarta och en mörkhyad filmregissör som får ifrågasätta sina värderingar för att kunna behålla sitt jobb. Låter det rörigt? Faktiskt inte. Problemet ligger istället i att det inte finns tid för att hinna nå något speciellt djup i de olika historierna utan karaktärerna blir tyvärr inte mycket mer än enkla stereotyper i ett stort kollage över fördomars konsekvenser och rasismens meningslöshet. Jag hade hellre sett att man istället för att försöka få det hela så mångfacetterat som möjligt fokuserat mer på de mest intressanta historierna. Jag syftar då främst på Matt Dillons skrämmande polis och den påfrestande egocentriske åklagarhustrun, spelad av en överraskande pigg Sandra Bullock.
Crash för tankarna till Paul Thomas Anderssons omtalade Magnolia. Tyvärr når filmen inte samma nivå när det kommer till att beröra. Med sensmoralen att vi alla är snälla innerst inne, hur illa det än verkar och att alla människor kan ändra sig lämnar Crash näthinnan och lämnar ett ganska svagt avtryck efter sig.