Vujers recension
Gamle bandmanagern Irving Steinbloom dör, och hans barn beslutar sig för att ställa till med en återföreningsgala med tre av de mest kända folkmusikartister han var manager åt: trion The Folksmen, duon Mitch & Mickey och "nöftetten" The New Main Street Singers.
Manusförfattaren och regissören, baron Christopher Guest*, spelar själv Alan Barrows, den gråsprängde, tunnhårige tredjedelen i The Folksmen, vars två övriga delar består av Michael McKean och Harry Shearer...yup, samma tre figurer som utgjorde tre fjärdedelar - den hårda kärnan - av Spinal Tap i Guests första mockumentary This is Spinal Tap (dock i regi av Rob Reiner den gången) för en 20 år sen (där Guest spelade den Eric Claptonbaserade Nigel Tufnel, vars förstärkare gick ända till 11...). Med större magar och mindre hår är de nu folkmusiktrion The Folksmen, inte alls olik The Kingston Trio (de med Tom Dooley), medan den neurotiske Mickey, ena halvan i duon Mitch & Mickey (som bär vissa likheter med Sonny & Cher, eller Simon & Garfunkel för den delen) spelas av den andre manusförfattaren, Eugene Levy, farsan i tre American pie-filmer. I övrigt består ensemblen till stora delar av samma folk som medverkade i Guests två förra succéer, Waiting for Guffman och Best in show.
Tonen är ungefär densamma som i dessa och i This is Spinal Tap, kärleksfullt ironisk, och alla låtar är nyskrivna i klassisk, amerikansk folkmusiktradition, precis som Guest & C:o skrev alla hårdrocklåtarna i This is Spinal Tap. Men även om allt känns igen och har det rätta stuket - musiken,skivomslagen, frisyrerna, kläderna, glasögonen - så räcker inte det. Filmen är helt enkelt inte tillräckligt rolig. Det räcker inte med igenkännandets glädje, som på sin höjd orsakar ett leende på läpparna. Det krävs fler kvicka repliker och smart dialog (och gärna fler märkliga namn, i stil med Terry Bohner), som när det berättas om de övergrepp Bohner utsattes för i familjen som barn, "mestadels av musikalisk natur", som när han tvingades lyssna på Percy Faiths Bim! Bam!! Boom!!! fler gånger i rad. Eller som när The Folksmen klagade över hur få skivor de sålde...inga alls, faktiskt. Vilket kan ha berott på att de saknade hål i mitten (för er som inte var med kan jag berätta att LP-skivor hade hål i mitten...).
Av okänd anledning har mannen bakom TV-bolaget som beslutar sig för att filma tillställningen live svensk bakgrund, och han stoltserar (?) med det något udda namnet Lars Olfen (Ed Begley Jr.). Hans bakgrund är garagerockarens i Stockholm, och han berättar om den enda hit de hade, "Hur är läget lilla gumman?", på taskig svengelska. Men annars är filmen, som sagt, inte tillräckligt rolig, och det kan knappast bli tal om överbetyg. Det krävs nog dessutom att man är någorlunda insatt i amerikansk folkmusiks historia, har hört något av banden ovan och kanske The Partridge Family, och helst bör man väl ha sett de berömda dokumentärer som gjorts om både Pete Seeger och Woody Guthrie för att få fullt utbyte. Nu har få svenskar någon relation till amerikansk folkmusik annan än det de hört via Bob Dylan, vilket knappast underlättar. Vi ser i stället fram emot Guests nästa projekt.
*) Fotnot: Christopher Guest är femte baronen Haden-Guest av Saling , för övrigt gift med Jamie Lee Curtis sen snart 20 år.
